Av Richard Whitehand, april 2002
Mjukvarugränssnitt blir en del av fler och fler elektroniska vardagsprodukter, men resultatet är sällan förbättrad användbarhet eller att de blir enklare...varför inte?
I stort sett finns det mjukvarudesigners och hårdvarudesigners - två väldigt olika släkten av designers med väldigt olika bakgrund och sätt att arbeta. På samma sätt har "användbarhets-" och "ergonomi-" yrkena utvecklats med specialister inom båda områdena.
Ända till nyligen har mjukvarors gränssnittsdesign fokuserats på mjukvara för traditionella produkter. Oavsett om det är för Windows-, Mac-, UNIX- eller web-baserade gränssnitt behöver designern inte bry sig om den fysiska designen av datorns monitor, tangentbord eller huvudenhet. Dessa hårdvaruaspekter, som är väldigt lika för alla datorer, är sällan något en gränssnittsdesigner kan påverka på något sätt.
Motsatsen gäller i princip för hårdvarudesigners. Frågor av största vikt är placering, utseende och konstruktion av olika delar. Om en produkt ska ha en display så är det oftast dessa frågor som oftast tas i åtanke först, snarare än vad gränssnittet ska innehålla och hur det kommer användas.
Nuförtiden ökar emellertid antalet produkter för vilka hårdvaru- och mjukvarudesign måste behandlas tillsammans. Gränsen mellan mjukvaru- och hårdvarudesign börjar suddas ut.
Ett flertal exempel finns redan - interaktiva touchscreenkiosker i affärer och på flygplatser, mobiltelefoner som kan användas till mer än telefonsamtal och tvättmaskiner med interaktiva displayer.
Fortsätter trenden, och det är mycket som tyder på det (3G produkter och liknande), måste designers och utvecklare börja med ett mer integrerat arbetssätt vad gäller design. De måste fokusera på hur användarna kommer att interagera med produkten i sin helhet.
Att säkerställa god användbarhet för den här typen av produkter kommer inte bara att kräva traditionell kunskap om människa-datorinteraktion med mjukvarugränssnitt, utan den måste kompletteras med kompetens inom ergonomi för hårdvaruinteraktion.